Aurosia- En Dockas Hjärtslag

Märkligt.
Hur fort allt kan gå.
Ändå kan det te sig så långsamt.
Som att springa i slow motion.

Jag började livet som en älskad bebis, guldlockig och minst av 5 barn. Men alla sagor har ett slut och alla slutar inte lyckligt. 

---

Virrar runt i labyrinten
byggd av spöken

 som härjar i
 min hjärna

äter luft
som aldrig riktigt finns

ser saker som skuggorna
hånskrattar åt

gråter svarta ränder
som bildar ännu en rand i min zebradräkt



jag är en zebra i ett stall


och jag hör inte hemma
nånstans



annat än i labyrinten





som aldrig verkar ta slut.

---

I dina ögon,
har solen placerat sig.
Två små svarta solar,
som släcks om natten,
då ingen ser.

---

Vilken känsla ger denna bild dig?

Det är så mycket känslor just nu. Sitter med ett meter stort leende och en fjärilsfarm hoppar studsmatta i min mage.
Jag kan inte säga så mycket mer än det.

---

Istället får ni denna lilla historia jag hittade på nätet:

Min  blogg står verkligen still då jag är fullt uppe i att berusa mig i kärlek. Så många steg på vägen till Att Bli Vuxen har jag tagit under dem två veckorna jag har befunnit mig hos Honom. T ex den nya bärbara datorn jag skriver på just nu, har jag betalat hälften av.  Duktig duktig. Men nu är det dags att famla i hans famn igen.

Här är en vacker låt - låt den smycka dina hörselgångar:

Du sa att hon var svår
Rent omöjlig att förstå
Det kan tänkas du har rätt
Mellan er var det så

Men nu vill du åberopa brott
Och nu säger du i raseri
Att den förräderskan har gått

Jag säger


hon har gjort sig fri

På grund av min Kärleks omtänksamma mamma så kan jag nu surfa fritt på internets vågor aven hos honom, då han fått lana en bärbar dator av henne. (Tack Vilma!)

Att återse sin Vackraste Pojkvän efter flera dagar isär får en fjärilsfarm att flytta in i magen, Fjärilar med glittrande, regnbågsskimrande vingar. Jag väntade, lutad mot en vagg nånstans i Stockholm. Personer som går förbi, ser, rusar, tänker, drömmer vaket, sover kalt eller bara kallt.

Tusentals personer men den enda jag ser är honom då han äntligen står framför mig med sina intensivt blå ögon och ler så jag ryser ända in i skelettet. Vara armar blir ett, mitt ansikte mot hans axel, näsan mot hans hals. Doften av honom..
.
Hur hans öron hör mina viskande ord, hans ögon  ser mina tysta tårar, hans näsa kanner min doft, hans armar runt min uppebarelse, hans läppar smakar på mina...

Fem sinnen. Han är mittt 6e sinne...

För blott några månader sen fyllde jag 20 år, en dag jag kommer minnas med glädje för jag fann Mitt livs Kärlek då. Men igår är en dag jag kommer minnas med ett ekande tomrum. Min pappa skulle ha fyllt 70 år då, men försvann spårlöst bland havets kvävande droppar då jag var 7 år. Han 57.
Nu förstår ni siffrorna. Men jag kommer nog aldrig verkligen förstå innebörden orden "du har ingen pappa längre. Han drunknade idag..."



Länge var jag rädd för havet. Sommarnätterna då ljuset var mörkt och havet så svart att det såg ut som att all världens sorger, saknader, skam, skulder och svek flöt omkring där. Jag badade inte på många, många år.

En tystnad har härskat här i bloggen i en tid som var fylld av olika känslor. Minnen. Situationer. Sammanhang. Personer. Dagar. Nätter. Tårar. Leenden. Skratt. Saknad.

Nu påbörjas en ny slags Era/tid för mig, som är både skrämmande och spännande.  Något oerhört privat och livsomvändande.

Upp och ner. In och ut. Bak och fram. Inifrån ut - utfrån in. Jag vänder ut och in på mig själv för att mitt svärd ska vinna över Det Mörka och jag vet att jag inte hade klarat det utan min andra halva. Det är som att nån bokstavligen har skurit mig i två, och sedan smält samman den ena delen med honom.

Högst medveten är jag om att min blogg på sistone mest varit fylld av rosa, drömmande, jordgubbljuva ord om Kärleken. Allt annat runt omkring mig har jag tagit bort här. Jag har medvetet tagit en paus från att beskriva i detalj här hur jag mår i kämpandet av mina inre Demoner. Kanske blev det märkligt nog för privat, kanske kände jag att jag inte enbart ville bli sedd som Sjuk. För när man drabbas av det jag gjorde så är det lätt att bli sin sjukdom. Ens riktiga personlighet är gömt bakom ett tungt lapptäcke där varje ruta är sorg, saknad, skam, svek, skuld, skuggor. Osv. Etc. T ex. Med Mera. Det är så lätt att glömma att livet aldrig endast har handlat om det där när ångesten andas giftig luft inom en. Jag får Aldrig Någonsin Glömma Det. Aldrig glömma skratten, värmen och människorna jag Älskar.

Så återigen kommer ni hitta röda, drömmande vakna, smultronsöta ord om Min Andre Hälft. För jag har insett att för mycket av Mitt Mörker har gått ut över honom i mina svåraste tider av panikångest. Och jag har lovat honom att inte tappa bort mig själv  - att veta vem som är jag av alla speglar med svarta, brända ansikten. Och en bit i att hitta tillbaka till Den Som Var Jag, är att skriva. Och orden är till honom.




För att du inte enbart bär ett hjärta av något rött, bultande, blodfyllt material. Inuti det så finns det en cirkel av mjukt guld, titan, juveler.

Jag har nån slags känsla i kroppen som cirkulerar runt likt en orm i alla ådror och kroppsdelar. Jag tror det är Längtan. Saknad. Vad är det egentligen för skillnad? Vid saknad har man inte det man saknar, längtan - så vill man återse det man har igen? Då är det en saknadslängtan som pulserar runt, för jag saknar permanent balans men längtar efter det livsäventyr jag har börjat ge mig ut på nu.

Imorgon åker jag till Det Nya Hemmet igen och som ni kanske märkt lyser datorn där med sin frånvaro. Så det blir tyst här igen ett tag. Under tiden kanske ni får syn på mig på Stockholms Vilda Gator, där jag provocerar pryda bara genom min existens och där jag framförallt utmanar min ångest.

Hela gårdagen har varit så... händelserik, minst sagt. För att berätta en del i kedjan av det som var gårdagen så började den med att vi vaknade runt 20.00, och levde den Slappa Stilen Med Att Bara Äta God Mat Och Titta På Film. En klassiker bland par, det vet ju alla. Man har sammanflätade fingrar, huvudet mot axeln, eller kropparna tätt intill så huden glöder av beröringen. Man fnittrar tillsammans till filmens humoristiska scener, man snörvlar till de snyftiga.

Timmarna gick över till att kvällen målade himlen i svarta färger och jag fick något barndomsaktigt ryck och hoppade ut, mitt i Stockholm, naken under en handduk. Bland alla lägenhetesportar och fönster, i ett ösande regn som glittrande diamantdroppar, bland förbipasserande. Osminkad. Obekrymrad trots min panikångest som följt mig i sju år. Han, lutad mot porten, med en cigg nonchalant i ena handen, med ett leende lekande i mungiporna, med en "fan vad jag älskar dig"-uppsyn där jag badade fötterna i stuprännans ösregn. Tills vi måste agera vuxna och gå in, för att inte de andra som bor där ska tro att någon har lossat på en mentalsjukhuspatient tvångströja och släppt henne fri.

Faktum är att jag verkligen har tagit upp kampen mot min mentala tvångströja. Under de här två månaderna (idag!) som vi varit Ett / Tillsammans / Kära / Älskade / Oskiljbara / Bubblande av känslor, så har jag verkligen förmått mig att göra ångestövningar jag förut kände dödsskräck inför.

Jag har inte glömt er.



Hemkommen för en stunds "vila"  från passionerade kyssar & co, omfamningar, kittlande presenter, tretusen komplimanger, asgarv på golvet med handen på magen som värker av skratten, smeknamn ¨*¨¨: "älskling" "mitt allt" varje timme, intensiva ögon/blickar, ben intrasslade i varandra och i täckena under den sena sömnen, skedformade kroppar tätt intill under natten, konversationer vid köksbordet - tidigt på morgonen i ett månskensljus [utan måne] - med fingrar flätade i varandra,

 tre-meters-leenden från den vackra munnen med läpparna som ger kyssar -  tungan som ger tröstande/helande ord, våta kinder mot hans tungt hävande bröstkorg, starka armar runt en skakande kropp, panikångestattacker, gråt, skrik, bråk, medvetslöshet, vasshet. Men allt det sista har sin mening också och jag älskar mer än någonsin.